Samarbete var något av det som kritiserades allra mest i eftervalsanalysen förförra året. Är det mitt minne eller VU:s  som är kort?

Dags för en timeout. Vi reser bort för att fira hustrun. London och

The Arch känns lagom långt bort.

Som vanligt håller jag med Johanna Graf – nu ute på havet. Gör en riktig makeover bland de politiska beslutsfattarna. Låt oss slippa de bleknosar som hittills misslyckats. Det blir inga nystarter för socialdemokraterna om Nuder, Österberg, Damberg eller Östros ska dammas av. Det skulle bara leda till förstärkning av ett uppiggat Vänsterparti under Jonas Sjöstedt.

Varför inte utse Carin Jämtin som tillförordnad partiordförande fram till partikongressen nästa år, vilket skulle ge tid för en bred och öppen valprocess. Det kan partistyrelsen besluta om nästa vecka.

För det första var det val i landet i slutet av november, ett dystert sådan. De konservativa, the National Party, behöll makten med god marginal och erövrade 60 platser i Parlamentet. John Kay blir kvar som  premiärminster.

Labour fick nöja sig med 34 mandat, vilket ledde till att partiordföranden Phil Goff efter några dagar meddelade att han skulle avgå under december. Han meddelade att ett flertal kandidater anmält sitt intresse att ta över. Skönt med en öppen valprocess.

Av övriga partier fick de Gröna 13 mandat, New Zealand First 8, Maori Party 3 och Mana Party, ACT och ytterligare ett parti ett mandat var.

För det andra plågas Christchurch av fortsatta efterskalv efter den stora jordbävningen, som vi själva upplevde, den 22 februari. Senast i lördags kom det efterskalv som ledde till kraftiga strömavbrott, tydligen dock inga personskador.

Men under året har det vuxit fram som en stor återuppbyggnadsplan, som ska ytterligare förstärka Christchurchs bild som ”Trädgårdsstaden”. Dock ska inga nya hus byggas högre än sju våningar.

Borgmästaren, Bob Parker, fortsätter sin viktiga roll som pådrivare och entusiast.

För övrigt hörde jag häromdagen en låt i P2-programmet Rendezvous som ger en bra nyzeeländsk sammanfattning: Rugby, Racing and Beer”. Görs av gruppen Kia Ora Kiwis.

Jag var på galopptävlingar dels på den gamla banan Valley Chapel, där omsättningen uppgick en lördagskväll till drygt 900 miljoner Hong Kong dollar, och på söndagen på den nya banan Sha Tin till 1,1 miljarder. En Hong Kong dollar motsvarar drygt 90 öre.

Det mesta går tillbaka till spelarna, men det blir mycket pengar till staten också och till Jockeyklubbens verksamhet. Förutom att de har de näst högsta prissummorna i världen (bara Förenade Arabemiraten har mer) finansierar Jockeyklubben mycket verksamhet i Hong Kong, både ett universitet och flera sjukhus. Detta bidrar till att ge sporten hög status.

Som ledamot i Galoppvärldens styrelse (the Executive Council of the International Federation of Horseracing Authorities) har man uppenbarligen viss status också. Hotellet jag blev inkvarterat i gick inte av för hackor med utsikt över Victoria Harbour.

Kolla hotellrumsutsikten.                            

Men i veckan kände jag att det var dags igen, bl a för att känna av – eller känna in som det numera brukar heta – den turbulenta stämningen. Det är bara att konstatera först som sist – på det välbesökta mötet var det inte en enda person som tog upp partiordförandens ställning. Diskussionen och frågorna var politiska och handlade om privatiseringar och konkurrensutsättningar.

Den inbjudna talaren, Marika Lindgren Åsbrink, talade rätt klokt i ämnet och verkar inte vara helt fel som ekonomisk rådgivare till Håkan Juholt – vilket hon är.

För övrigt skrev den gamle göteborgspolitikern Göran Johansson tänkbart om partiet och debatten i DN i veckan. Och efter Björn Släppkäfts insats i diskussionen borde det vara dags för hela partiet att ägna sig åt de politiska frågorna igen.

Läs gärna Johannas motiv varför hon slutar – på johannagraf.blogspot.com. Med nöje läser jag att hon avser komma tillbaka i politiken, när seglatsen gått i hamn.

2) Såg ni Thomas Östros försök att verka statsman i söndagens Agenda? Där har ni en som väntar på Juholts nästa eventuella klavertramp.

- Har du förtroende för Håkan Juholt? Frågan besvarades två gånger med att han hade förtroende för Verkställande Utskottet. Där sitter Juholt som ordförande, så varför inte säga att han har förtroende för Juholt? Han kanske inte vill fläcka sin tunga med ordförandens namn..

3) Såg häromdagen en tidskrift som heter A Perfect Guide. Chefredaktören Hugo Rehnberg gör en intervju med Jacob de Geer, VD för något som heter iZettle, och i dessa kretsar duger tydligen inte det svenska språket. Utan här sitter man på nedre delen av Kungsgatan och har ett av Sveriges bästa ”kodarteam”. Där har man ett kontor med bra ”location”. Men värst är intervjuarens fråga: ”Var det lätt att resa pengarna?”. Resa pengarna. Man lånar pengar, man investerar pengar, man letar pengar etc men man reser dem inte. Att engelsmännen använder uttrycket ‘to raise money” har ju ingenting med resor att göra. Bollocks, Hugo!

4) Språket är inte så lättbegripligt för en svensk heller på Goran Bregovics konserter. I lördags var det tredje gången jag hörde honom i Stockholm och musiken talar fortfarande. Jag håller med DN:s kritker som tyckte första timmen var lite blek, men den andra! Hans nya version av ”Bella Ciao” var suverän. Respekt, Goran

Till detta kan läggas ombildningen av bostadsmarknaden från en dominans av hyresrätter till en dominans av bostadsrätter. Detta har gjort att allt  fler ungdomar utestängs från denna marknad.

År 2000 fanns det 110.000 lägenheter i allmännyttig ägo. I fjol hade antalet minskat till 72.000, dvs en nedgång med mer nästan 35 procent. Den mesta omvandlingen har skett i Stockholm, där det nu står ca 330.000 människor i bostadskö, en ökning med 235.000 personer på sex år.

Någon förändring blir det inte med en bostadsminister som Stefan Attefall (KD), som är den svagaste bostadsministern Sverige haft sedan salig Elvy Olssons dagar  (någon som kommer i håg detta centerpartistiska statsråd ?- gör inget). Attefall tror att att den stora omvandlingen av hyresrätter skett på den privata fastighetssidan, vilket förstås är helt fel.

Vad som pågår är den största utförsäljningen av våra gemensamma tillgångar som det här landet skådat. Att den leds av ett parti som kallar sig Nya Arbetarpartiet ett illusionsnummer som skulle imponera även på de mest förhärdade grekiska och italienska politiker.

Matchen spelades inför 63.000 åskådare på Eden Park-stadion i Auckland. Segern är mycket betydelsefull för nyzeeländarna som drabbats av så mycket elände detta år, i form av jordbävningar och oljekatastrof.

Rugbyns betydelse är stor i öriket och är utan tvekan nationalsporten.

Det var inte så mycket jag hann med innan hemfärden på eftermiddagen men det jag var mycket nöjd med var två timmar framför TV:n i mitt hotellrum, nära Trafalgar Square.

Den tiden ägnade jag nämligen åt semifinalen i Rugby-VM mellan Nya Zeeland-Australien. Med allt större belåtenhet noterade jag att Kiwis klart dominerade matchen och vann med klara 20-6 mot ärkefienden.

Därmed är det klart för final på söndag mot Frankrike och därmed chans till revansch för nederlaget mot fransmännen i förra VM-finalen.

Eftersom rugby är favoritsporten i Nya Zeeland är framgången viktig. Och den behövs under ett år då öriket drabbats av många motgångar. I vintras var det jordbävningen i Christchurch och nu är det oljekatastrof utanför Tauranga, där hittills närmare 400 ton olja har läckt ut från Liberia-baserade fartyget Rena.

Både Christchurch och Tauranga tillhörde de städer vi besökte själva i februari, så det är inte svårt att leva sig in olyckorna.

Vi håller tummarna för the ”All Blacks” på söndag.

Men lusten att spela bus, råka illa ut och få skämmas i Snickarboa eller som i Juholts fall i media är densamma.

Men i båda fallen rör det sig om goda intentioner, tror jag,  och mycket spring i benen – eller huvudet. Det går bara lite för fort ibland.

Skillnaden är dock att medan Ida kom ner från flaggstången, har Emil fäst Mona där för gott.

På en mer seriös bas vill jag rekommendera Jan Bergmans kloka inlägg i DN Stockholms debattsida i veckan. Citatet nedan är hämtat därifrån:

”Vårt verkliga problem är att marknadsmekanismerna fått för stort inflytande, och det har möjliggjorts genom en kris inom det politiska ledarskapet – oavsett blocktillhörighet. Vi har gott om ‘marknadsanpassade politiker’ som osjälvständigt låter marknaden styra. Denna ‘laissez faire-politik’ saknar fullständigt förmåga att bygga bort bostadsbristen eller bygga bra hus.”