Solna – ett skämt på scenen

Jag har sett den fantastiska och ständigt utsålda föreställningen på Stadsteatern av ”De tre musketörerna” – en modern version som för handlingen framåt med klassiska rocklåtar men ändå är trogen den ursprungliga berättelsen om musketörerna Athos, Porthos, Aramis och så småningom d’Artagnan.

Mot slutet suckar kardinal Richelieu, när han märker att hans komplotter misslyckas:

”Jag skulle vilja arbeta på en vanlig dysfunktionell arbetsplats och där utveckla min ondska, som t ex Solna kommun.”

I en tidigare föreställning var det Carema som lyftes fram i denna replik. Är det ett sällskap där vi vill se Solna kommun?

För övrigt antar jag att kommunledningen inte kommer att skicka julkort till Janne Josefsson och redaktionen för ”Uppdrag Granskning.”

Möte med Solnas osynliga ansikten

Det är en lite märklig upplevelse att träffa Pehr Granfalk, kommunstyrelsens ordförande i Solna, och Anton Vajk, hans pressekreterare, på ett lunchmöte samma dag som de gjorde sitt bästa för att förbli osynliga i TV:s Uppdrag Granskning.

Efter TV-programmet är det inte svårt att förstå varför Granfalk såg så spänd och stressad ut när han framträdde vid ett lunchföredrag.

Oavsett om Uppdrag Gransknings uppgifter är graverande eller ej – vilket jag tycker att de verkar vara – så kan man konstatera att den moderata mediepolitiken är helt felaktig. Det är alltid bättre att lägga korten på borden än att upprepa att man inget visste, att man inte kan ha koll på alla fakturor och att ”självklart” (stadsdirektörens favoritord) ska kommuninvånarna ha valuta för sina skattepengar.

Den moderata ledningsgruppen bör nog snarast bestämma sig för en ny strategi och taktik när det gäller att hantera media.

Det är tur för dem att det inte är kommunalval i höst.

Samtidigt som Martin Eriksson (S) gratuleras till en fin insats i programmet.

Ett av Pehr Granfalks slutord i sitt lunchframträdande var: ”Vi behöver bli bättre på att upphandla”. Vilket skulle bevisas.

På mellanhand

Den här bloggen har ett tag hamnat på mellanhand. Det beror på att jag fått lägga mest krut på två andra bloggar, www.stallequo.wordpress.com och www.lund62.wordpress.com.

Den första berör galoppverksamheten som upptar en tämligen stor del av min tid. Den andra det studentjubileum vi planerar om någon månad. Det är nämligen 50 år (!) sedan vi tog studenten på Katte i Lund. Mer än 70 gamla skol- och klasskamrater kommer att möta upp. Jag lägger en hel del tid i organisationskommittén, vilket är rätt åt mig eftersom det var min idé från början.

Den politiska verksamheten har – om inte tagit time out – fått begränsad uppmärksamhet. Först måste den nya politiska ledningen upp till bevis. Utnämningen av Magdalena Andersson till ekonomiskpolitisk talesperson var ett steg i rätt riktning. Henne lärde jag känna i ATGs styrelse som en klok  och trevlig person.

För övrigt tycker jag att Stig Malm bör bli nytt oppositionsråd i Solna. Han är den enda av kandidaterna som är känd utåt och har en politisk erfarenhet som bör tas till vara.

Medelålders plussare

- Hur hann man med att jobba?

Jag är väl inte den förste Medelåldersplussare (för att använda ett serienamn i Dagens Nyheter) som ställer den frågan, men inte kryper tiden direkt fram, fastän man inte har några fasta arbetstider att passa längre.

Här är en del av tidsfördriven – eller tidsfördärven:

• Engagemang i ett par föreningar med tillhörande uppdrag – mest tid tar Bostadsrättsföreningen
• Uppdrag i den internationella galoppvärlden (IFHA och EMHF)
• Bloggskrivande (fyra bloggar för närvarande)
• Studentjubileumsorganiserande – mitt eget fel; jag tog intitiativet efter test på några gamla kamrater (se bloggen www.lund62.wordpress.com)
• Kontakter med de gamla arbetskamraterna
• Artikelskrivande
• Visst motionerande

Men jag beklagar mig förstås inte. Bara nöjet att vissa dagar låta bli att ställa klockradion är värt mycket. Liksom att mer kunna umgås med hustrun och gamla vänner.

 

Stefan Löfven?

Om jag inte missminner mig var Stefan Löfven en av dem som starkast kritiserade samarbetsuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vilket ledde till att Mona Sahlin snabbt fick retirera och även bjuda in Lars Ohly och Vänsterpartiet till detta samarbete.

Samarbete var något av det som kritiserades allra mest i eftervalsanalysen förförra året. Är det mitt minne eller VU:s  som är kort?

Dags för en timeout. Vi reser bort för att fira hustrun. London och

The Arch känns lagom långt bort.

(S)pekulationer

Ja, som det spekulerats idag. Och som det tyckts. En riktig ”field day” for tyckarnördar som Mats Knutsson i TV. Därför var det välgörande att se hur stram och till synes säkert Carin Jämtin uppträdde. Och Juholt gjorde en snygg avslutning.

Som vanligt håller jag med Johanna Graf – nu ute på havet. Gör en riktig makeover bland de politiska beslutsfattarna. Låt oss slippa de bleknosar som hittills misslyckats. Det blir inga nystarter för socialdemokraterna om Nuder, Österberg, Damberg eller Östros ska dammas av. Det skulle bara leda till förstärkning av ett uppiggat Vänsterparti under Jonas Sjöstedt.

Varför inte utse Carin Jämtin som tillförordnad partiordförande fram till partikongressen nästa år, vilket skulle ge tid för en bred och öppen valprocess. Det kan partistyrelsen besluta om nästa vecka.

Från Down Under

Det var ett tag sedan jag rapporterade från mitt andra hemland, Nya Zeeland. Åtminstone två saker finns att notera.

För det första var det val i landet i slutet av november, ett dystert sådan. De konservativa, the National Party, behöll makten med god marginal och erövrade 60 platser i Parlamentet. John Kay blir kvar som  premiärminster.

Labour fick nöja sig med 34 mandat, vilket ledde till att partiordföranden Phil Goff efter några dagar meddelade att han skulle avgå under december. Han meddelade att ett flertal kandidater anmält sitt intresse att ta över. Skönt med en öppen valprocess.

Av övriga partier fick de Gröna 13 mandat, New Zealand First 8, Maori Party 3 och Mana Party, ACT och ytterligare ett parti ett mandat var.

För det andra plågas Christchurch av fortsatta efterskalv efter den stora jordbävningen, som vi själva upplevde, den 22 februari. Senast i lördags kom det efterskalv som ledde till kraftiga strömavbrott, tydligen dock inga personskador.

Men under året har det vuxit fram som en stor återuppbyggnadsplan, som ska ytterligare förstärka Christchurchs bild som ”Trädgårdsstaden”. Dock ska inga nya hus byggas högre än sju våningar.

Borgmästaren, Bob Parker, fortsätter sin viktiga roll som pådrivare och entusiast.

För övrigt hörde jag häromdagen en låt i P2-programmet Rendezvous som ger en bra nyzeeländsk sammanfattning: Rugby, Racing and Beer”. Görs av gruppen Kia Ora Kiwis.

Där galoppen spelar roll

Förra veckan tillbringades i Hong Kong, som gäst hos Hong Kongs Jockeyklubb, en institution med stort inflytande i den forna kronkolonin. Klubben har ensamrätt på allt spel, oavsett om det är på hästar eller fotboll. Och spelintresset är stort bland kineserna.

Jag var på galopptävlingar dels på den gamla banan Valley Chapel, där omsättningen uppgick en lördagskväll till drygt 900 miljoner Hong Kong dollar, och på söndagen på den nya banan Sha Tin till 1,1 miljarder. En Hong Kong dollar motsvarar drygt 90 öre.

Det mesta går tillbaka till spelarna, men det blir mycket pengar till staten också och till Jockeyklubbens verksamhet. Förutom att de har de näst högsta prissummorna i världen (bara Förenade Arabemiraten har mer) finansierar Jockeyklubben mycket verksamhet i Hong Kong, både ett universitet och flera sjukhus. Detta bidrar till att ge sporten hög status.

Som ledamot i Galoppvärldens styrelse (the Executive Council of the International Federation of Horseracing Authorities) har man uppenbarligen viss status också. Hotellet jag blev inkvarterat i gick inte av för hackor med utsikt över Victoria Harbour.

Kolla hotellrumsutsikten.                            

Tyst om Juholt

Det var många år sedan jag gick på ett ett (s)tadsdelsföreningsmöte. Jag tröttnade på uppläsning av cirkulär från Arbetarekommunen och nomineringar till betydelselösa kommittéer.

Men i veckan kände jag att det var dags igen, bl a för att känna av – eller känna in som det numera brukar heta – den turbulenta stämningen. Det är bara att konstatera först som sist – på det välbesökta mötet var det inte en enda person som tog upp partiordförandens ställning. Diskussionen och frågorna var politiska och handlade om privatiseringar och konkurrensutsättningar.

Den inbjudna talaren, Marika Lindgren Åsbrink, talade rätt klokt i ämnet och verkar inte vara helt fel som ekonomisk rådgivare till Håkan Juholt – vilket hon är.

För övrigt skrev den gamle göteborgspolitikern Göran Johansson tänkbart om partiet och debatten i DN i veckan. Och efter Björn Släppkäfts insats i diskussionen borde det vara dags för hela partiet att ägna sig åt de politiska frågorna igen.

Blandade notiser

1) Trist att Johanna Graf slutar som oppositionsråd i Solna. Inget fel på Stig Malm men det känns ju inte som en revolutionerande lösning i en tid när Moderaterna förnyar sin ledning och kanske lyckas brotta sig ur den brygga Lars-Erik Salminen försatt partiet i.

Läs gärna Johannas motiv varför hon slutar – på johannagraf.blogspot.com. Med nöje läser jag att hon avser komma tillbaka i politiken, när seglatsen gått i hamn.

2) Såg ni Thomas Östros försök att verka statsman i söndagens Agenda? Där har ni en som väntar på Juholts nästa eventuella klavertramp.

- Har du förtroende för Håkan Juholt? Frågan besvarades två gånger med att han hade förtroende för Verkställande Utskottet. Där sitter Juholt som ordförande, så varför inte säga att han har förtroende för Juholt? Han kanske inte vill fläcka sin tunga med ordförandens namn..

3) Såg häromdagen en tidskrift som heter A Perfect Guide. Chefredaktören Hugo Rehnberg gör en intervju med Jacob de Geer, VD för något som heter iZettle, och i dessa kretsar duger tydligen inte det svenska språket. Utan här sitter man på nedre delen av Kungsgatan och har ett av Sveriges bästa ”kodarteam”. Där har man ett kontor med bra ”location”. Men värst är intervjuarens fråga: ”Var det lätt att resa pengarna?”. Resa pengarna. Man lånar pengar, man investerar pengar, man letar pengar etc men man reser dem inte. Att engelsmännen använder uttrycket ”to raise money” har ju ingenting med resor att göra. Bollocks, Hugo!

4) Språket är inte så lättbegripligt för en svensk heller på Goran Bregovics konserter. I lördags var det tredje gången jag hörde honom i Stockholm och musiken talar fortfarande. Jag håller med DN:s kritker som tyckte första timmen var lite blek, men den andra! Hans nya version av ”Bella Ciao” var suverän. Respekt, Goran